Små vackra bilder och en magnetmaskin

En vacker liten trappa mitt i vardagen. Jag spårar: estetisk omsorg, ekonomi. Restmaterial från lite andra byggen.

Någon har ritat. En annan grävt ut, mätt vinklar och vattenavrinning. En har lagt sten och en annan planterat, sått gräs. För många år sedan. Idag fotograferar en sextiotalist den lilla trappan. Ser den. Älskar, älskar, älskar små använda trappor och förstukvistar som gjorda för en stunds trappsittande.

Går sedan och dricker svart kaffe med pepparkaksmuffin med sitt inre barn, som alltid får välja något mysigt att göra tillsammans med den vuxna, efter ett besök hos doktorn.

Och så solen på denna stund och tanke.

Dagens vetenskapliga reflektion: Magnetröntgen av axeln. Tar av mig allt utom två guldringar.

Inne i lådan blixtrar och dundrar det i handen med ringarna på. Eller, pirrar som i en borr. I gatsten. Magnetmaskinen och metallerna i guldet (18k) har en stark energisammandrabbning. Vad som än pågår är det mycket oskönt och känns absolut klockrent osunt. Jag måste ta av mig ringarna. (Lirkar av dem med munnen under behandlingen.)

Sköterskan säger bestämt att guld och röntgen inte “gör nåt”. Jo, säger jag, det gör det. Har du provat?

Även om hon hade provat hade hon nog inte märkt det, tänker jag. Inte i ett blindtest. Kanske i ett medvetet test.

Så vad är min vetenskapliga reflektion? Har inte tid för någon direkt avhandling, men menar detta: Den nya människan och den gamla medicinen = oftast njet compatible, och illustrerat på ännu ett sätt idag.

Men trappan, the Real Deal, funkar hela vägen in.