Sörj ej för mig, Göteborg!

En piccoloklädd lång yngling bjuder på “kjex” på stan. “Orrriginal-kjex var det här!” Jag går omkring i Linnékvarteren i Göteborg. Här har jag bott. Tre år bodde jag här. Det var ett annat liv. Slottskogen ligger så, men där var jag aldrig. Jag pluggade och jobbade extra på Sahlgrenska. Kvarteren är fulla med avlägsna minnen. Spårvagnarnas ljud. Nattlivet, flera timmar bort. Jag vandrar långsamt på gatorna. Det ligger lite högt här, luften är klar. En jättelång trappa leder mig ner till Linnégatan. Den trappan är inte i Stockholm, den är tveklöst i en annan stad, den skulle till och med kunna vara i ett annat land, förstår ni hur jag menar? Man vet att man är bortrest från sin hemstad. Man skulle kunna placera mig där mitt i natten, med ögonbindel, ta av ögonbindeln, och jag skulle veta, att jag inte längre var hemma. Jag hittar en stråkaffär. De gör stråkinstrument! Jag blir glad. Vips har jag letts in på en fin italiensk restaurang. Det är jag och lite (andra) medelålders gäster. Jag läser på menyn: Spagetti med vår kärleksfullt tillagade pesto. Checkar in med hjärtat, det svarar: “Oh ja, vi är på rätt middag. Här sätter vi oss ner och lyssnar, och äter.” Det enda som saknas är sällskap. Men min servitör, från Sicilien, tar hand om mig som en prinsessa. Och bjuder mig på macchiato på maten.

Tack.