En hel dags vila

Jobbat för hårt på mitt copyjobb den här veckan. I onsdags efter jobbet gick jag raka vägen från ytterdörren och till sängen (världens bästa möbel i världens bästa hem) och stannade där raklång resten av kvällen. Från typ halv sju! Vet inte hur jag fick tänderna borstade i slutändan (men det fick jag). Rymddräkten var vollständich tömd på kraft.

Torsdag var littlewing-jobbdag med yogaklass på kvällen, definitivt lugnare i intensitet, men ändå hur mycket som helst att göra. Allt ändå uppvägt av att få hålla klass på kvällen. Hur jag än mår innan, så är det mitt paradis, mitt element, min passion. Yoga love!

Och så igår fredag. Jag körde i sån omkörningsfil i intensiteten på mina jobbtimmar att jag återigen kramade ur varendaste droppe av mig själv. Ovanligt oyogiskt för att vara mig. Men ibland måste jag testa. Och lär mig mer för varendaste gång, den hårda vägen …

En kroppsdel som sa prompt ifrån (förutom hjärnan, som knappt kunde lokalisera mig till pendeltågsstationen på eftermiddagen, och själen som kände sig klart försummad) var mitt skadade ben. Och inte bara vaden, utan hela benet! Idag har jag haft benvärk hela dagen. Och nästan inte gjort ett schmack, på hela dagen. Bara varit. Fast det är bättre när det är självvalt, inte framkallat av överansträngning.

Experimentets utfall sålunda: FAIL.

Nästa vecka lägger jag mig i alldeles vettiga högerfilen och håller normal fart.

I morgon bitti är det soft self sadhana (practice) för mig, så gott det funkar med vaden. Jag ska yoga med Carson, min Prana Flow-mentor, på internet!

Jag börjar längta efter min kropp-före-skadan.

Den kommer.

Men det finns INGET som kan överträffa det faktum att jag har haft sinnesro över min skada sen sekunden det small till i vaden (vilket skedde i dans, inte yoga!). Det faktum att jag får leva i frid och sinnesro, come what may. I am what I am. Lots of peace. Lots of Buddhi. And lots of fun. : )

Men också med en rymddräkt full av mänskliga begränsningar. Jag lär mig av dem.